Berättat av Elisabeth Stigmar och Kristina Tornqvist för Berndt Ehinger inför hans möte om gamla tider med Håkan Westling den 4/2 2003.
Utskrift av institutionssekreteraren Lillian Andersson efter ett diktat 2003-02-02 av Kristina Tornkvist, reviderat 2017-04-28.
Jag (Kristina Tornqvist) började på ögonkliniken som AT-läkare 1977 och återkom sommaren 1978 efter en kort graviditetsledighet. Min tjänstgöring på ögonkliniken har således huvudsakligen infallit under Berndt Ehingers professorstid. Dock minns jag ju mycket tydligt även de tidigare professorerna Erik Palm och Torsten Krakau inte bara från ögonkliniken utan också från Barsebäckshamn där de båda hade segelbåt.
Erik Palm kunde upplevas som disträ och något opraktisk men sysslade i sin profession med ögonkirurgi, en uppgift han tog på största allvar. Varje ingrepp övervägdes och planerades noga och tidpunkten för varje kataraktextraktion bestämdes efter mycket funderande. Han var också mycket rädd om sina händer. T ex var det ju faktiskt så att Erik Palm inte bar handskar under operation utan bara tvättade händerna och sedan fick man spraya dem med Nobecutan®, vilket gav en tunn plastfilm på huden. Detta för att han skulle ha den rätta känslan vid operativa ingrepp.
Torsten Krakau var Erik Palms raka motsats. Han föreföll orubblig när han varje morgon kom körande i sin mellanblå Volvo P1800 vilken parkerades på hans privata parkeringsplats utanför ögonkliniken. Han steg ur denna, alltid iförd beige byxor, rutig kavaj och en beige överrock. Ständigt åtföljd av hunden Chico begav han sig sedan ner i klinikens källare. Källaren på 1970-talet var ett virvarr av rum fyllda av apparater och svarta gardiner som avskärmade olika ”försökshörn”. Längst bort i djurstallarna var jag aldrig men Elisabeth Stigmar kan berätta om hur kaninerna sprang fritt runt på golvet i rummet, visserligen avskärmade med lite stängsel. Doktoranderna fick själva gå dit och fordra och mocka långt in i slutet av 1970-talet. Hela forskningsmiljön i källaren med de svarta gardinerna, gamla apparater och damm i hörnen som säkert samlats både på 40- och 50-talen skiljer sig oerhört mycket från dagens forskningsfabrik på BMC. Skillnaden i djurhållning är himmelsvid.
Ändå var 1970-talets ögonklinik en idyll med god sammanhållning. Dagliga sammankomster i ”drängkammaren” (läkarnas kafferum) gjorde att man hade god kontakt med kollegor och väldigt god kännedom om allt som försiggick på kliniken. Avhandlingarna var färre på den tiden och varje avhandlings produktion och disputation var en ännu större händelse än vad den är i dag.
Jag minns mycket tydligt hur dåvarande institutionssekreteraren Eva Plym-Forshell inför Birgitta Bauers skrivande av sammanfattning på hösten 1977 flera veckor i förväg satte upp stora gula lappar på ögonkliniken om att ville man ha någonting skrivet så fick det ske nu, för de närmaste tre följande veckorna skulle hon vara upptagen med att skriva Birgitta Bauers avhandling. Det var ju också ett mycket mera mödosamt redigeringsarbete på den tiden med ett oändligt klippande, klistrande, ”Tipp-Exande” (text målades över med vit färg, ”Tipp-Ex”) och pusslande. Bilder gjordes i källaren av laboratoriebiträdet Louise Goldberg (i ett av de mörka rummen med svarta skynken) med hjälp av Letraset®.
Länge drack man kaffe i källaren på Torsten Krakaus forskningsavdelning, vilket skapade en god gemenskap mellan forskare och kliniker. Någonstans i skiftet mellan 70- och 80-tal kom kaffedrickningen att flytta för att äga rum i vårt läkarrum på bottenvåningen. Elisabeth Stigmar har dock vittnat om vilken betydelse kaffedrickningen i källaren hade. Själv upplevde jag det nog bara helt kort under hösten 1977.
En tredje, legendarisk person som ju också fått professors namn var Hans Bynke, som härskade med oinskränkt makt på konsultmottagningen. Denna bestod av ett stort ljust undersökningsrum angränsande till ett mindre helmörkt rum, även det med tunga svarta gardiner. De två undersökningsbåsen åtskildes enbart av en liten väggskiva 1×2 meter och särskilt mycket sekretess för patienternas del i den situationen var det inte tal om.
De två läkarna på konsultmottagningen samsades om en spaltlampa! Hela mottagningssituationen skedde i ett öppet landskap med patienter i säng väntande på dilatation mitt i mottagningsrummet där två doktorer hanterade sina patienter. Om sekretessen inte var så bra så var undervisningssituationen desto bättre eftersom man hela tiden hade tillgång till sin handledare, Hans. Läser man hans röda bok i Neuro-oftalmologi så är det som om han själv talar till oss på sidorna eftersom vi som upplevt honom som lärare har hört honom säga alla dessa saker som han sedan skrivit ner. Hans var ju en utomordentlig pedagog och en utomordentlig neurooftalmolog, som gärna berättade minnen om gamla tider (1950-talet) och på så sätt fick oss att förstå neurooftalmologins oerhörda betydelse. Det var viktigt då och säkert ännu viktigare i dag när så mycket av nivådiagnostiken övertagits av CT och MR. Hans var ju en stor klinisk personlighet som för livet lärde oss neurooftalmologi. Om det stora intryck han gjort på oss flickor vittnar väl damkörens sång och tal till honom i samband med hans pensionering.
1978 kom Berndt till kliniken och en ny modernare tid tog sin början. Ytterligare en forskningsavdelning skapades, nu belägen i EA-blocket. Avhandlingarna började dugga tätare och den ”forskningsindustri” som det nya labbet på BMC blivit kom att utvecklas. Skillnaden mellan Torsten Krakaus källare och BMC-labbet är ju himmelsvid. Samtidigt förändrades den kliniska vardagen. Katarakterna som i slutet av 1970-talet låg inne ett par dagar innan man bestämde sig för att operera och sedan 8 dagar postoperativt kom att vårdas på sjukhus allt kortare tider och jag minns fortfarande vår oerhörda förvåning en dag i början på 80-talet när Ulf Stenevi dristade sig till att skicka hem en kataraktpatient samma kväll som han hade opererat henne på förmiddagen.
I dag 20 år senare går man hem en dryg timme efter det att man stigit in på ögonkliniken för att bli kataraktopererad. Även annat både diagnostiskt och operativt har utvecklats oerhört och ögon har ju blivit en alltmera högteknologisk specialitet.
Ögonkliniken i Lund bestod alltså långt ifrån bara av sina professorer. Drivande och kunniga kollegor inom oftalmologins olika subspecialiteter gjorde den till en rolig och dynamisk arbetsplats med god trivsel, ett tillstånd som varade fram till PROLUMA-beslutet 2008 och dess för Ögonkliniken i Lund förödande konsekvenser.
Utskrivet av Lillian Andersson 030203, reviderat 170428
Noteringar nedskrivna 2003-02-03 av Berndt Ehinger efter mötet med Kristina Tornqvist (KT) och Elisabeth Stigmar (EBS).
De två fick ögonläkarutbildning vid ögonkliniken i Lund på 1970-1980-talen, EBS något tidigare än KT. En stor andel av klinikens (och institutionens) äldre läkare hade flyttat till andra tjänster, och de unga fick tidigt dra ett ansvarsfullt lass.
Utbildningen av ögonspecialister var ännu inte formaliserad på 1970-talet, utan byggde helt på vad de unga kunde lära av sina överordnade på individuell nivå. Ögonläkarnas egen fortbildning sköttes med veckovisa seminarier med ett tämligen slumpartat innehåll. För regionen ordnades oregelbundet möten med den s. k. Sydsvenska Oftalmologklubben, en mycket löst sammanhållen organisation.
De unga läkarna ordnade emellertid från 1970-talet själva en egen patientdemonstration i veckan, med högt utbildningsvärde. Dessa fortgick i två decennier, men fick upphöra när antalet ögonläkare blivit för stort för de skulle kunna vara njutbara. Så småningom tillkom också årligen eller vartannat år Lundadagarna eller särskilda s.k. lundakurser för regionens läkare.
Verksamheten vid ögonkliniken har utvecklats starkt sedan 1970-talet. Någon subspecialisering fanns då inte utöver att Hans Bynke sysslade med neuro-oftalmologi och skötte den s. k. konsultmottagningen, d v s undersökte patienter som av ena eller andra anledningen remitterats till ögonkliniken från den övriga slutna vården vid Lasarettet i Lund för bedömning. En mycket stor del av dessa patienter kom från neuroavdelningarna.
Forskningsavdelningen bestod omring 1970 av C. E. Torsten Krakau (med en personlig forskningsprofessur från Medicinska Forskningrådet från 1966) i källaren samt Berndt Ehingers aboratorium på histologiska institutionen. Han var professor från 1975 till pensioneringen 2004.De två hade en eller ibland två doktorander på vardera stället. Professor Erik Palm var huvudsakligen kliniker och drev i praktiken ingen forskning.
Utvecklingen har därefter gått mot en subspecialisering som tidigt var mer påtaglig i Lund än på andra håll i landet. När Bo Philipson från Stockholm var i Lund som opponent vid en disputation i början på 1990-talet ansåg han glädjande nog att ögonkliniken i Lund hade bättre tillgång till välutbildade specialister för alla oftalmologins grenar än någon annan klinik i landet, inklusive sin egen.
I källaren på gamla ögonkliniken (nu ögonkliniken A) fanns som nämnts Torsten Krakau, och han och hans elever dominerade vid 1970-talets början forskningen vid kliniken. Hos honom samlades klinikens husets forskningsintresserade läkare varje dag kl 10 för kaffedrickning och en stunds umgänge. Professor Erik Palm samlade ingen liknande krets, och deltog inte i kaffepausmöten eller liknande. Han koncentrerade sig på klinisk ögonkirurgi, men hade inga egentliga elever. Han imponerade som ledare inte på de unga, utan föreföll närmast opraktisk, tankspridd, världsfrånvänd, ängslig och osäker. Han markerade ibland tydligt att han fann det besvärligt att vara ledare, lärare och handledare, vilket inte skapade förtroendefulla samarbeten.
Torsten Krakau odlade en mycket personlig stil, alltid klädd i rutig kavaj och beige diagonalrandiga byxor. På vintern gick han i en beige gabardinrock eller, när det var riktigt kallt, en grön s. k. lodenrock. Stilen kan väl närmast kallas lantgrevlig. Han hade en stor segelbåt, en katamaran, som han dock bara delvis skötte själv. Den lär ha varit en speciell syn att se honom i sin vanliga vardagskavaj måla vattenlinjen eller ta hand om någon annan mindre detalj på båten. De stora sysslorna överlät han åt andra. Som seglare var han enligt sin omgivning mer intresserad än kompetent.
Torsten Krakau utvecklade apparater och gav dem till yngre medarbetare som genererade avhandlingar med hjälp av dem. Mest framgångsrik har datorperimetrin blivit. Elevernas arbete med ljusvägsmätare blev den akademiska basen för senare tiders uveitarbeten. Göran Stigmar disputerade på användningen av en apparat för mätning av s. k. noniesynskärpa och stereoseende, och detta ledde vidare till hans intresse för barnoftalmologi, vars mest bestående resultat blev ögonundersökningsdelen i de s. k. 4-årskontrollerna av barn.
Torsten Krakau kom varje dag till kliniken i en sportbil (en gul Porsche och senare en Volvo P1800) tillsammans med sin hund, först en strävhårig tax men därefter länge en bostonterrier. Hundar var inte tillåtna på ögonkliniken, så ingen såg någonsin hunden, trots att den ofta följde honom tätt i hälarna. Eller kanske just därför.
Det vetenskapliga arbetet i ögonklinikens källare involverade ofta olika försöksdjur, vanligen kaniner. Dessa bodde i burar eller frilevande i en kätte i ett av rummen i källaren, som saknade ordentlig ventilation och knappast kan ha varit byggt för ändamålet. Doktorander fick själva sköta djuren, och lukten från rummet var alltid stark och ofta tydligt märkbar också i patientavdelningarna.