Jag utbildade mig till sjuksköterska åren 1961-64 på Södra Sveriges Sjuksköterskehem, SSSH, i Lund.
Utbildningen inleddes med en tre månaders läskurs då vi bl a hade stora kurser i anatomi och näringsfysiologi. Ett annat viktigt ämne var hälso- och sjukvårdslära, där vi fick både teoretisk och praktisk undervisning i vårt kommande yrke.
Bl a fick vi öva injektionsteknik genom att spruta in vatten i apelsiner. Denna metodik var inte särskilt pedagogisk men något bättre fanns inte i brist på levande människor att öva på.
Efter första läskurs placerades jag på Kirurgen avd 4 i gamla kirurgbyggnaden på Sandgatan. En eftermiddag meddelade en av de äldre eleverna, som kallades provsystrar, att nu fick jag ta hand om alla eftermiddagsinjektionerna. De var minst 15 stycken. På den tiden var det mycket vanligare än i dag att administrera läkemedel via injektioner.
Jag blev panikslagen eftersom man på skolan lovat oss att första gången vi skulle ge injektioner skulle vi ha en erfaren sjuksköterska eller en provsyster bredvid oss. När jag påpekade detta för en av sjuksköterskorna, sa hon bara att det klarade jag säkert själv. Behövde jag hjälp så var det bara att kalla på henne.
Där stod jag alltså med en bricka med 15 fyllda injektionssprutor utan någon märkning om vad de innehöll. Man gjorde så på den här avdelningen. Idag skulle det vara förenat med brott mot läkemedelsförordningen. Här förelåg ju stor risk för sammanblandning och felbehandling.
Jag gick in med min bricka till salen med manliga patienter. Tio sängar alla belagda med vad jag minns ganska magra och seniga män. Så började jag med den första mannen, som snällt lade sig tillrätta för att få ett stick i ena skinkan. Jag stack och nålen vek sig dubbel. Jag tog en ny nål och samma sak hände. Patienten kved nog litet grann. Tredje gången lyckades jag få in nålen och kunde injicera innehållet i sprutan. Dessa ”trial and error”-försök upprepades på de flesta patienterna ända till den siste mannen på salen. Då gled nålen in lätt och snabbt. Jag kände att jag hade fått in tekniken och hade det rätta greppet, som jag tror att jag har än idag.
Hade patienterna varit litet mer korpulenta och injektionsnålarna lika vassa som de är idag så hade det hela gått lättare.
Lite senare på kvällen började jag fundera på om jag kanske hade förväxlat innehållet i sprutorna så att två patienter fått två injektioner av samma sort i stället för en av varje. Vätskorna såg likadana ut och någon märkning förelåg ju inte.
Jag gick till sjuksköterskan med min ruelse och hon sa lättsamt att det gjorde i så fall ingenting för läkemedlen var i stort sett desamma! Det rörde sig om Recipavrin och Cetiprin. Inget hände och patienterna mådde till synes bra.
Detta sätt att tillägna sig en teknik vore som väl är inte möjligt idag till både patienters och studenters trygghet och säkerhet.
Lund 20 januari 2017
Eva Ljunggren, leg sjuksköterska
Det var mitt första arbete som underläkare, min första dag och min första patient. Han var svårt sjuk med malaria. Året var 1958.
Överläkaren lyssnade på hjärtat och meddelade syster att doktorn får ge en injektion cedilanid på eftermiddagsronden. Cedilanid var en digtalisprodukt för intravenöst bruk.
Jag var nervös hela eftermiddagen. Jag visste hur man skulle ge en injektion men hade aldrig gjort det.
Det visade sig vara lätt. Jag behövde inte stasa. Ådrorna va kraftigt svullna, det var nog bara att sticka.
På den tiden måste man såga ampullerna, det var ju inte svårt. Sedan skulle cedilaniden spädas med 10 ml koksalt. Injiceras långsamt minst 10 minuter.
Jag var stolt att ha klarat av allt så lätt. Jag gick med stolta steg till mitt kontor för att diktera.
Några minuter senare kom biträdet springande. ”Det är något konstigt med patienten”.
Han var död. 1958 hade man inte börjat med återupplivning, det kom året efter. Syster sa till mig att jag måste meddela frun, som var försenad den dagen.
Jag gjorde det men sen när hon började gråta tog syster över. Jag satt på mitt kontor och försökte tänka igenom vad jag gjort för fel.
Syster kom i till mig och sa ganska strängt att frun vill absolut träffa doktorn. Nu blir det förhör, tänkte jag. ”Överläkaren sa i fredags att Sven var på bättringsvägen. Vad är det som hänt i dag”
Men när hon kom in i rummet neg hon och gick fram till mig, räckte fram sin hand och sade ”Jag skall bara tacka doktorn för allt vad ni har gjort för min man.”